Efter en period under vilken småskuren vardagsrealism, betydelselösa thépratskomedier och kvasiromantik i allför hög grad dominerat teater lät Maxwell Anderson åter mänsklighetens stora eviga problem bli föremål för scenisk dikt och anknöt därmed till det stora lyriska ödesdramats gestaltare – Aiskylos, Sofokles Shakespeare, Calderon, Hebbel, Ibsen.

Den ledande idén för Maxwell Andersons dramatiska författarskap har varit att återföda denna klassiska tradition på sådant sätt, att den för våra dagars människor blir ett naturligt och självfallet uttrycksmedel för deras problem och idérörelser.