Det kan synas väl tidigt att söka sätta så bestämda graderingar på Anouilhs dramatik, med mycket talar om att det verkligen är så att Antigone är Anouihls främsta skapelse. Stycket har mycket som binder det samman med hans övriga stycken. Överhuvudtaget är det ju ett påfallande drag hos Anouilh att tematiken är så snäv. Pjäs efter pjäs tar upp och varierar samma grundtema, samma personer dyker upp med mycket små förändringar. Antigones styrka som konstverk  ligger däri, att författaren där under trycket av en svår situation haft kraften att vraka det mer tillfälliga i sin konst för att i stället gjuta samman dess bästa element till en mognad skapelse.