Man förstår väl  att Musset redan tidigt bröt med det romantiska cénaclet och gick sina egna vägar. De litterära rötter till hans dramatik förgrenar sig ju åt så många håll  Racine, Marivaux, Shalespeare, Byron, Goethe.

Och när man läser honom  idag, så är han mycket modernare i stilen än Hugo och Dumas. Han är inte bara på ett förunderligt sätt enkel och stram i alla bisarrerierna och känsloutbrotten och trots all fantastik. Det är också det, att han är så genomträngande och realistisk i sin psykologi. Vi möter i Mussets dramatik en poängterad och formlekande l’art pour l’art och ett romantiskt brustet diktarjag, men också en lidelsefull intensitet, en gripande mänsklig väsentlighet och som lyfter upp den till stor konst.