Williams om sin hembygd:” För mig är Mississippi det skönaste i skapelsen, ett mörkt, vidsträckt, rymligt land, som man kan andas i. Jag älskar cypressdungarna och folket i Mississippi, och till och med de tragiska sociala svårigheterna där nere har en Tjechov-artad skönhet över sig. Jag älskar också negrerna”. Dock var han så ensam som man kan bara bli i de verkligt folkrika länderna, i de verkligt folktäta metropolerna. Men detta har väckt hans kärlek till andra ensamma. Den kontakt han inte kunde etablera på annat sätt har han skapat genom scenen. Det är ingen sentimental överdrift att se scenen som ett av de få ställen, där en ensam människa kan spränga sin isolering och få full och reservationslös kontakt med en medmänniska – författaren – och genom honom också med många andra, de okända medupplevarna av drama.