Det har sagts att Arnér i sin kvinnouppfattning skulle företräda en romantisk riktning med kvinnoföraktet som bottensats. Fullt så enkelt torde det inte vara. Kvinnor hos Arnér kan framstå som vulgära könsvarelser, med de  är i regel liksom männen, vilka är bärare av det puritanska arv, tragiska, djupt tragiska i sitt sökande efter enhet.

Priset för friheten är ensamhet och självutplåning, och det är oftast kvinnor som inte kan betala priset. En man kan bli helgon eller politisk fanatiker, en kvinna blir elementärt tragisk, när hon söker enheten, det vidunderliga. I dramat Man lyder - underkastelsens och beroendets problem,  denna grundkonflikt, gestaltar författaren kanske naknare än i något av sina tidigare verk.