Den år 1944 bortgångne, en modern fransk nyromantiker, dramatikern Jean Giraudoux tillhör de franska diktare, som svenska teatermän alltid hyst en speciell kärlek till – en kärlek, som inte alltid delats av publiken. Förklaringen till svårigheterna både att träffa hans ton och förmedla upplevelsen av honom till en bred publik – är att han presenterar den typiska galliska intellektuella klarhet, kyllig ironi, graciös handlag. Hans sammanhang i den franska teatertraditionen är också klart . det är Merimée och Musset, som hans närmaste föregångare och längre bak skymtar Marivaux och Moliére. Hjärtats oroliga rörelser ger pulsen i hans pjäser och mellan kärlek ock förgängelsens poler spänner de sin kraftfält, där snusförnuftet, ensidigheten och intolerans får dansa sin ryckiga men mycket muntrande St. Veitsdans.