Teaterpubliken har blivit förtrogna med Anouilhs motivkrets, där ren ung lidelse står mot en värld av kompromisser och liderlighet. Anouilh drar sig inte för att på nytt ta upp en scen ur tidigare skådespel eller låta en person komma tillbaka under annat namn. Men det blir aldrig en upprepning, för under tiden har hans eget perspektiv ändrats. Det är därför som man ser fram mot varje ny pjäs med något av samma spänning som feljetongsläsaren väntar på nästa avsnitt. På vilken punkt skall han den här gången sätta in sin obarmhärtiga känsloanalys?