I den  franska teaterns historia nämner man tre premiärer som epokgörande – för de samtida stod det kring dem en glans av både succé och skandal: Le Cid – 1636 av Pierre Corneille, 1830 Hernani av Victor Hugo, och Andromaque av Jean Racine 1667 –ett drama av Euripides som direkt förlaga. Racine bröt inte mot ”reglerna”. Vad som verkade nytt – t.o.m. chockerande, upproriskt – var att den unge diktaren på den tragiska scenen framställde, som man då sade, ”den mänskliga naturen”. Och hur belastade Racines personer än är med heroiska namn och stamträd så är se alltigenom mänskliga - allför mänskliga, menade många samtida – och deras centrala konflikt är den mest allmänmänskliga upplevelsen, känslosvallet kring kärlek mellan man och kvinna. Racines drama handlar om hans samtida – som på ett märkligt sätt också blir våra samtida. I.V.