I John Gabriel Borkman möter vi en mycket ensam man och en man  som upphöjt sin ensamhet till ideal. Allt har fått vika undan för jaget, för Borkmans eget jag. Han är övermänniskan som Nietzsche skapat och står därför över både lagar och mänsklighet.

Ingen kan givetvis förstå honom och ingen  förstår att uppskatta hans storhet. Det gör ingenting att han förslösat småspararnas pengar och bedragit sin bank. Han syftade ju mot storverk. Detta rättfärdiggör allt för Borkman. Ända tills den dag och det ögonblick en kvinna gör klart för honom att hans värsta brott är brottet mot den mänskliga kärleken mot henne och mot honom själv.