Kanske kan man säga att Beckett är en 1960-talets Tjechov, med allt vad tidsintervallen innebär av åtstramning, förkortning och avidealisering, och hans mångfald av komiska och herostratiskt förlorade, reducerade människofigurer. Likt Tjechov ser han människan osentimentalt och förkrossade sanningsenligt. Sanningsenligt, enligt den sanning som man kan uppleva när man betraktar henne genom en mycket stark, specialkonstruerad kikare. Ljusbrytningar i den är av en mångfald som inte låter sig fångas i formler om ont och gott, negativt och positivt.