Suchovo-Kobylin såg själv pjäsen som ett litterärt experiment komediinslagen träder fram, förvandlar den till en makaber burlesk. Hela historien är absurd men den är byggd på en gigantisk lögn, vilken i verkligheten är baserad på en anklagelse som bara är alltför sann. Som han  själv säger i en epilog till trilogin (Bilder ur den förflutna, Kresjinskys bröllop, Rättsfallet): 'Om jag efter allt detta bleve tillfrågad om var jag såg sådana bilder, så måste jag med handen på hjärtat säga: Ingenstans- och överallt! Sådant skrik, sådant eko."