Centralgestalten, en avsigkommen skådespelare, bor hos och parasiterar på en högst vanlig förortsfamilj, medan han enligt egen utsago 'väntar på framgång'. Han ömkar sig själv och skjuter helt följdriktigt skulden för sina misslyckande på allt och alla i sin omgivning. Tvärtemot de flesta av Osborns hjältar stannar han dock upp ibland och frågar sig om han är värd att beklaga. Är han verkligen den lidande konstnär han gör anspråk att vara eller är han bara en skamlös humbug, som har upprepat historien om sitt hårda öde så många gånger att han själv börjar tro på den?