En komedi om en italiensk familj över en veckoända, om deras grannar och vänner, om vårt sätt att tiga när vi borde tala, om gråt, skratt, ömhet och grymhet. En återkommande figur i Eduardos pjäser är den medelålders mannen - plågad, förvirrad, besviken, men ännu obesegrad och sökande. Det folkliga Neapel är här till god hjälp. Det finns ju i den folkliga humorn en känsla för livets absurditet. Livet är hopplöst, trots det skrattar man. Man är lycklig och positiv mot alla odds...

Keith Waterhouse och Willis Hall hade översatt pjäsen till engelska och gjort vissa neapolitanismer förståeliga för icke italiensk publik.

Sverigepremiär på Intiman, fortsättning på Lund stadsteater.