Det var en gammal vit och en gammal svart man. De satt länge tysta och plötsligt så ropade de till varann. Därefter blev det en lång tids stillhet varpå de återigen skrek till varann. Trots denna allra som besynnerligaste form av konversation så återvände de alltid tillbaka till samma bänk i den väldiga Central Park i New York, men satte sig aldrig intill varann. De var tydligen vänner och hade en stor glädje i att ropa och skrika till varann.