"Som barn vistades min far för en tid på en prästgård någonstans i Sörmland. Där företogs promenader, på söndagarna, efter högmässan. Min far - nu död - inte bara berättade om dem, han ritade också. Man företog dessa underbara promenader kring matsalsbordet. Först spankulerade kyrkoherden själv, efter honom hans fru, hans döttrar, hushållerskan, lille Arne - det var min far - och allra sist, med svansen i vädret, den svarta huskatten. Man tog noga ut svängarna, inte en vrå fick försummas, kakelugnen rundades med en Formel 1-förares precision, bord och stolar äntrades eller skötts åt sidan om de stod i vägen. Det var i sanning, som en scen ur en teaterpjäs. Och en teaterpjäs blev det."