Under något av 1590-talets första år fick Shakespeare av sina skådespelarkamrater i uppdrag att bearbeta ett då populärt lustspel Taming of the shrew. Den pjäs som han bearbetade var tämligen träaktig. Figurerna och handlingen var  likartade dem hos Shakespeare, men personerna var  aldrig mer än dockor. Man kan lugnt påstå att människokännaren Shakespeare var mera road av människor än dockor. Dialogen blir i hans händer mer levande, personerna trovärdigare. Så kommer det sig att det gamla lustspelet ej mist sin förmåga att roa, utan fortfarande få oss att skratta igenkännande. Så tuktas en argbigga har blivit Shakespeares stora folklustspel.