Lycko-Pers resa har den egenarten bland Strindbergs pjäser att den har en mera genomgående positiv ton än den som i allmänhet utmärker hans stycken. Den markerar en paus mellan de stora slagen, en fri fantasi som kommit i stor utsträckning som en avspänning mitt i allt världsförbättrarbråket. De alla värdefullaste partierna i Lycko-Pers resa, det mest oefterhärmligt strindbergska, är nog de där man känner efterklang av hans egen situation vid denna tid – d.v.s. de rent samhällssatiriska inslagen. Han riktar humörfyllda hugg mot det stagnerade samhället – hugg som kommer att bli aktuella så länge samhället består, eftersom hotet om stagnation alltid kommer att bestå.