Det är nu snart hundra år sedan Alexadre Dumas d.y.s La Dame aux Camélias gjorde sensation , först som roman, sedan som drama. Den fräna realismen har med tiden förlorat sin chockverkan och blivit en nästan romantisk kärlekshistoria med ett lätt sentimentalt skimmer över sig, men skickligheten i dramats byggnad  verkar allt jämt.

Men att pjäsen så länge hållit sig kvar på repertoaren får väl ändå i främsta grad tillskrivas det faktum, att den dominerande kvinnorollen inte bara är en lysande skriven och utomordentligt tacksam roll utan verkligen ett levande kvinnoporträtt, motsägelsefullt, patetiskt, vädjande både till vår sensualism och vår medkänsla och dessutom sant, bottnande i fakta och realiteter. Med andra ord – en önskeroll för en stor skådespelerska.