Man har svårt att tro att Kopit är någon älskare av kvinnokönet efter att ha upplevt hans hårdhänta dissektion av kvinnligt psyke. Pjäsen blir till en grotesk marritt kring det gamla temat om den mansslukande modern och den komplexfyllde sonen, en fruktansvärd freudiansk aspekt. För att nå den eftersträvad chockverkan används alla tänkbara överraskningar: surrealistiska upptag, ljus- och ljudtrick, skräckeffekter à la Grand Guignol och mycket hårdför symbolik. En sak är man dock överens om: Stackars pappa är en pjäs man tycker väldigt mycket om eller avskyr man den.